Uppsala universitet

TERMINSKURS 1 EUROPADOMSTOLENS STÄLLNING ______________________________________________________________________ 1 Inledning
Samtliga fördragsslutande parter till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (konventionen) är enligt art 1 bundna att garantera upprätthållandet av mänskliga rättigheter för sina medborgare. Art 19 fastslår att den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (ED) upprättats för att säkerställa att de förpliktelser medlemmarna åtagit sig genom konventionen fullgörs. Som framgår av artikel 46 är konventionsstaterna även skyldiga att respektera och rätta sig efter EDs domslut. Av detta följer att det är EDs uppgift att pröva nationella lagars konventionsförenlighet, samt att vara vägledande i tolkningen av I denna promemoria diskuteras EDs växande arbetsbörda, samt EDs förhållande till EU. Syftet är att utreda huruvida dessa båda förhållanden kan utgöra hot mot EDs ställning. Slutligen presenteras tänkbara lösningar på de eventuella hoten. 2 Bakgrund
År 1949 bildades Europarådet för att förstärka det europeiska samarbetet.2 De är verksamma inom en rad olika områden men är kanske mest kända som författare av konventionen. Sedan Europarådet bildades med tio medlemmar har det vuxit kraftigt och innefattar idag 47 medlemsstater. Samtliga medlemmar Europarådet började redan under sitt första år arbetet med konventionen. Inspirerade av FNs Deklaration om de mänskliga rättigheterna, hade de som ambition att skapa en rättighetskatalog som, till skillnad från FNs, också var rättsligt bindande. Efter drygt ett år, i november 1950, stod konventionen öppen 1 Cameron s 44. 2 A a s 31. 3 Cameron s 31 f. för undertecknande. Den trädde sedan i kraft år 1953.4 Därefter upprättades också ED, som nu funnits i Strasbourg i drygt femtio år. 5 3 ED och belastningen
När ED först upprättades med sitt ursprungliga system, var det inte anpassat för den kraftigt ökande arbetsbelastningen.6 Målbalansen (antalet mål som väntar på ett avgörande) har stadigt ökat under årens gång.7 Orsakerna har dels varit att nya medlemmar tillträtt konventionen, men även en större medvetenhet hos befolkningen lär ha bidragit.8 Under årens lopp har ED genomgått ett antal strukturella förändringar med anledning av den ökade belastningen.9 Införandet av protokoll 11 innebar stora förändringar. Den tidigare kommissionen och domstolen ersattes då med dagens fasta domstol.10 Förändringarna ökade effektiviteten, mellan 1959 till 1998 (då protokoll 11 trädde i kraft) avkunnades 38 389 domar. Detta är att jämföra med drygt 61 000 domar under de första fem åren med det nya systemet.11 Protokoll 14, som trädde i kraft juni 2010, är ytterligare ett steg mot en ökad effektivitet.12 Förändringen har skett bl a genom att ge domare kompetens att ensamma avgöra frågor om prövningstillstånd13, högre ställda krav för prövningstillstånd samt effektivare behandling av återkommande fall.14 Problematiskt är att vi trots denna förändring kan konstatera att målbalansen i dagsläget ligger på ca 139 700.15 4 A a s 38. 5 A a s 39. 6 A a s 41. 7 50 years of activity s 4. 8 Protocol 14 explanatory report p 6, cameron s 41. 9 Cameron s 41. 10 Protocol 11 explanatory report p 26-28. 11 Protocol 14 explanatory report p 5. 12 Protocol 14 explanatory report p 2. 13 Protocol 14 explanatory report p 38. 14 Protocol 14 explanatory report p 38-42. 15 ECHR statistics 1/1-30/9/2010 p 4. Art 6 i konventionen slår fast rätten till domstolsprövning inom skälig tid. I dagsläget riskerar ED att bryta mot artikeln. En snabb överblick av nyligen avkunnade domar visar att många fall tar över 6 år, vissa upp till tio.16 Man kan onekligen fråga sig om ED själv här kan anses avklarat dessa ”inom skälig tid”. Vidare ska, som ovan nämnts, en stor andel fall dömas av endast en domare. Detta till skillnad från tidigare då alltid minst tre domare tog del i beslut. Här ska noteras att kritik på senare år har riktats mot domslutens kvalité och resonemang.17 Att färre domare är delaktiga kan undergräva domslutens rent juridiska trovärdighet, och risken blir att ett sådant missnöje får än större Av den enorma anhopning av fall som ED behandlar är det över 90% som avfärdas.18 Av de fall som återstår är det cirka 60% som gäller så kallade återkommande fall.19 Av detta följer att en mycket stor andel av EDs arbete och resurser går åt till att handlägga uppenbart inaktuella, icke prejudicerande fall. Resultatet blir att förhållandevis irrelevanta klagomål hamnar i vägen för mer komplexa, möjligen politiskt viktigare, och vägledande fall. På grund av detta hindras ED från att effektivt leva upp till sin roll som yttersta uttolkare av Slutligen kan man fundera över resultatet av den typ av förändringar som protokoll 14 medför. Att öka effektiviteten vid målbehandlingen är onekligen nödvändigt för att hantera den nuvarande belastningen. Man kan emellertid inte utvidga verksamheten och avkunna fler domar i all oändlighet. Om behandlingen av enskilda fall konstant bantas ner, och allt fler domar avkunnas, 16 T.ex Kugler v. Austria, 65631/01, 14 october 2010, Naydynov v. Ukraine, 16474/03, 14 october 2010, Rumen Georgiev v. Bulgaria, 27240/04, 14 october 2010. 17 Lebeck JT nr 3 2004/5 s 643, Abrahamsson SvJT 2005 s 1036. 18 ECHR statistics 1/1-30/9/2010 p 3. 19 Protocol 14 explanatory report p 7. kan trovärdigheten på sikt komma att urholkas. Ytterligare effektivisering botar eventuellt symptomen, men det botar inte sjukdomen. 4 ED och EU
EU och dess medlemsstater har som framgår av FEU art 6 bekräftat att konventionen utgör en del av dess allmänna rättsprinciper. EU-domstolen (EUD) har också hänvisat till konventionen i olika fall sedan 1970-talet.20 Följaktligen finns två helt separata domstolar som dömer och tolkar samma rättigheter. Risken är att de tolkar artiklar och praxis olika, vilket kan tänkas förvirra medlemsstaterna. Ett första exempel på det är fallet Steffensen21 från EUD. I domen ges tydliga riktlinjer för hur konventionen ska tolkas och appliceras.22 EUD har här inte dragit sig för att tolka och tillämpa både konventionen och EDs praxis, något som kan tyckas vara EDs uppgift. Ytterligare exempel på hur de två domstolarna kan skapa förvirring är fallen Hoechst och Niemietz.23 I fallet Hoechst konstaterade först EUD att art 8 i konventionen inte innefattade ett skydd för intrång på någons arbetsplats. Detta avfärdades dock senare av ED som i domen Niemietz konstaterade att arbetsplatsen, i vissa fall, trots allt kan vara skyddad enligt art 8. I en strävan att undvika liknande kollisioner mellan domstolarna, etablerade ED i M v Germany24, ett antagande. Presumtionen innebär att så länge EUD garanterar mänskliga rättigheter, antar ED att dess medlemmar inte heller brutit mot konventionen genom att implementera och applicera EU-lagstiftning. Men inte heller här är förutsebarheten fullständig. Det framgår i Bosphorus v Ireland där ED konstaterar att detta antagande kan förbises om fallet så kräver.25 EUs 20 Bla mål 11/70 Internationale Handelsgesellschaft, [1970] ECR 1125, mål 4/73 Nold v Commission, [1974] REC 491. 21 Mål C-276/01 Steffensen, REC. 2003, p. I-3735. 22 A a paragraf 75. 23 Mål C-46/87, Hoechst v Commission [1989] REC 2859, Niemietz v Germany 13710/88, 16 december 1992. 24 M v Germany 13258/87, 64 DR 138 (1990), cit efter Cameron s 167. 25 Bosphorus Hava Yollari Turizm ve Ticaret AS v Ireland 45036/98, 30 june 2005. medlemmar är inte ursäktade från att ta hänsyn till konventionen trots att de agerar i enlighet med sina förpliktelser i EU. Som framgått ovan är ED inte längre ensam om att söka garantera mänskliga rättigheter i Europa. Det föreligger som sagt en risk för förvirring och bristande förutsebarhet, men EUDs intåg på rättighetsområdet kan underminera ED på fler sätt. Det väcker frågan vilken domstol som ger ”bäst” skydd, eller dömer ”rätt”. Det är en omöjlig fråga, som kan få olyckliga konsekvenser om den antyder att medlemsstater har två tolkningar att välja mellan. Vidare får domarna olika konsekvenser för olika medlemmar av konventionen. Drygt hälften av konventionens medlemmar ingår också i EU, och lyder under EUD. En stor del av EUDs arbete består i att lämna så kallade förhandsavgöranden, där nationella domstolar får vägledning i tolkning och tillämpning av unionsrätten. Dessa förhandsavgöranden blir direkt bindande för samtliga EUs medlemmar.26 Detta till skillnad från EDs domar, vilka som grundregel bara är bindande för de stater som är part i ett mål.27 På grund av detta kan en stor del av EDs praxis bli direkt bindande för vissa konventionsmedlemmar, om EUD använder den. Dessa avgöranden från EUD påverkar dock inte de konventionsstater som inte är med i EU. Här kan noteras att det är just de stater som inte är medlemmar i EU, som oftast förekommer i mål hos ED.28 Således har EUD och dess tolkning av konventionen och dess konventionsmedlemmarna. Sett ur EU-ländernas perspektiv riskerar ED på grund av detta få en underordnad ställning till EUD. Därmed inte sagt att ED inte längre spelar en viktig roll i den europeiska integrationen. Som nämnts ovan har konventionen nära dubbelt så många medlemsstater, och ED har följaktligen en mycket större domkrets. ED har, till skillnad från EUD, 26 Gröning & Zetterquist s 200. 27 Cameron s 60. 28 50 years of activity s 4 möjlighet att aktivt bidra till att förbättra rättsläget i flera östeuropeiska länder där rättighetsskyddet historiskt sett varit svagare.29 Det förefaller därför viktigt för hela Europa att hitta lösningar på EDs problem. 5 Framtidsutsikter
En viktig del i konventionssystemet är tanken om subsidiaritet. Konventionens rättighetsskydd ska i huvudsak försäkras av medlemsstaterna på nationell nivå.30 Konventionen ska således vara ett extra skydd utöver det nationella, inte ersätta det. Den stora mängden återkommande fall som tidigare nämnts är dock ett kvitto på att det inte fungerar till fullo. Principen om subsidiaritet är därför något som ED på senare tid understrukit i sina domslut.31 Ett större genomslag för principen torde minska antalet återkommande fall. Förändringarna som genomförts med protokoll 14 kan ses som uttryck för den tanken, och förväntas minska antalet väntande mål med över 25 procent.32 Genom att höja kraven för prövningstillstånd tvingas återkommande fall ner en nivå. De får helt enkelt avgöras med vägledning av praxis på området. Införandet av protokoll 14 lär dock inte göra tillräckligt. Ytterligare ett steg enligt subsidiaritetsprincipen kan vara att låta ED fungera som en författningsdomstol. En domstol med större frihet att ta upp vägledande mål, och göra mer generella avgöranden. Efter att ha fastslagit konventionens krav på en viss punkt kan ED lämna liknande fall till de nationella systemen och istället ägna sig åt sin roll som vägledande instans.33 Både förändringarna enligt protokoll 14 och en eventuell omvandling till författningsdomstol ökar dock kraven på medlemsstaterna. Förändringarna förutsätter att konventionsstaterna är lyhörda inför ny praxis, och ändrar sin lagstiftning även om de inte själva 29 Cameron s 32. 30 Harris m fl s 13. 31 Cameron s 43. 32 Harris m fl s 35. 33 Harris m fl s 36. blivit fällda.34 Det blir också nödvändigt med effektiva nationella system för ersättning vid konventionsbrott, något som konventionsmedlemmarna blivit uppmanade att förbättra.35 De här förslagen för också med sig en risk för enskilda, som kan falla mellan stolarna om det nationella systemet misslyckas med att fylla ut där ED tidigare var dömande instans. En omvandling till en typ av författningsdomstol kan trots allt vara framtiden för ED, förutsatt att det kombineras med att EU tillträder konventionen. Enligt artikel 6.2 FEU, är det också EUs avsikt. Till att börja med skulle problemen med överbelastning ytterligare avhjälpas. EUs tillträde skulle ge ED möjlighet att överlåta en stor del av sitt arbete på EUD, med en garanti för att de respekterar EDs praxis. Detta på grund av att EUD då, precis som de nationella domstolarna idag, skulle bli bundna av EDs praxis i sin konventionstolkning. EU-medborgare skulle då kunna klaga på eventuella konventionsbrott också till EUD, med högre förutsebarhet än i dagsläget. Vidare skulle den i avsnitt 4 uppmärksammade relationen mellan ED och EU redas ut. Förhållandet mellan de båda skulle klargöras, och risken för motstridig praxis minimeras.36 6 Slutsats
ED står onekligen inför stora prövningar. Både situationen med den enorma belastningen och relationen till EU utgör hot mot EDs fortsatta ställning som vägledande uttolkare av konventionen. Sammantaget skulle ED som författningsdomstol, kombinerat med EUs tillträde till konventionen, säkra EDs möjligheter att även fortsättningsvis effektivt bidra till skyddet för mänskliga

34 Harris m fl s 36.
35 Cameron s 43.
36 SOU 2008:43 s 52.
Käll- och Litteraturförteckning
Offentligt Tryck
SOU 2008:43. Tre rapporter till Grundlagsutredningen European Court of Human Rights, Statistics 1/1-30/9/2010 (digital) European Court of Human Rights, 50 years of activity – some facts and figures, Protocol No. 14 (ETS No. 194), Explanatory report (digital) Protocol No. 11 (ETS No. 155) Explanatory report (digital) Litteratur
Abrahamsson, O, The Relation Between National Courts and the European Courts, Europarättslig Tidskrift 2006 s 286-296 Abrahamsson, O, Förlängning av Preskriptionstider – fakta och åsikter med utgångspunkt från en debatt om nazistförbrytarnas ansvarighet, SvJT 2005 s Cameron, I, An Introduction to the European Convention on Human Rights, 5 Gröning, L & Zetterquist, O, EU – Konstitution institution jurisdiktion, 1 uppl, Harris, D, O’Boyle, M, Warbrick, C, Bates, E & Buckley, C, Law of the European Convention on Human Rights, 2 uppl, Oxford University Press 2009 Lebeck C, Den straffrättsliga legalitetsprincipen och Europakonventionen – något om fallet K-HW v. Tyskland, JT nr 3 2004/5 s 642-652

Source: http://studieradet.org/wp-content/uploads/2012/04/PM3.pdf